Sassas instans

Under min gymnasietid hade jag en viss benägenhet att läsa och fundera alldeles för mycket om de finansiella bidrag till partier och partiföreträdare i valrörelser. Jag gjorde som projektarbete i trean på gymnasiet en jämförelse mellan lobbyismen inom det amerikanska kongress- och presidentvalet och det svenska riksdagsvalet, då massiv kritik brukar riktas mot det amerikanska valet i form av att det är mer företag och privatpersoner som utformar politiken genom att ge pengar till främst kandidater med hoppet om att kunna få kandidaten att stödja viktiga frågor för bidragsgivaren.

I Sverige har de politiska partierna ingen lagstadgat tvång att redovisa sina kampanjbidrag i valrörelser, vilket de amerikanska kandidaterna har. Amerikanska kandidater omfattas av den så kallade Freedom of Information Act, vilket tvingar bidragsgivare att redovisa summor och till vilka kandidater/partier de lämnat bidrag till. Denna roliga (eller smått tragiska, beroende på hur man väljer att se på det) sammanställningen går att finna på hemsidan http://www.opensecrets.org/

Sverige är idag, liksom många andra västliga demokratier, på väg att skifta riktning när det gäller de organiserade intressenas närvaro i politiken. Vi anses sedan åtminstone tjugo år tillbaka vara inne i en ”avkorporativiseringsprocess”. Samarbetet mellan staten och de stora intresseorganisationerna har blivit något mindre intimt och mindre formellt institutionaliserat de senaste decennierna. Samtidigt har antalet intresseorganisationer ökat och konkurrensen om politiken har hårdnat. Andra (om än inte nya) metoder för att påverka politiken - lobbying, mediakontakter, opinionsbildning - har blivit viktigare i takt med att de traditionella korporativa institutionerna har minskat i betydelse. Svensk politik är på väg att förändras, säger svenska statsvetare, från korporatism till pluralism (eller ”lobbyism”).

I Sverige redovisas inte donationer till politiska partier, och för detta har vi fått kritik från Europarådets enhet mot korruption. Igår gjorde vår kära justitieminister Beatrice Ask ett uttalande i Sveriges Radio där hon motsatte sig en lagförändring då hon menar att bidrag från privatpersoner utgör en mycket liten del av partiernas intäkter och att en redovisning av dessa bidrag skulle utgöra ett hot mot valhemligheten.

Det svenska partistödssystemet är ett under av öppenhet. Genom offentligt partistöd har vi uppnåt en situation som, i jämförelse med andra länder, inte uppmuntrar till hemlighetsmakeri. Staten och riksdagen bidrar med närmare 400 miljoner kronor om året till partierna fördelat både till riksdagens partier och till partier utanför riksdagen som samlat mer än 2,5 procent av rösterna. Landstingen och kommunerna har motsvarande stöd till partierna på lokal nivå.

Redovisningen av övriga bidrag till de politiska partierna regleras i dag av en frivillig överenskommelse från 2000 mellan nuvarande riksdagspartier. Det är en ordning som till stora delar fungerar väl.

Enligt överenskommelsen redovisar partierna bidrag från organisationer, stiftelser och företag men inte bidrag från enskilda personer. Så länge det inte handlar om några större belopp är inte detta något problem anser jag med hänvisning till att om alla bidrag, även i form av bidrag i summorna 100 kronor, faktiskt äventyrar valhemligheten precis så som Ask anser.

Dock visade det sig att Moderaterna under 2006 års valrörelse fick över 30 miljoner kronor från hemliga bidragsgivare. Bakom dessa summor döljer sig hemliga insamlingssällskap med beteckningar som "Tornet" och "Värnet". Medlemmarna i Tornet får som tack träffa den moderata partiledningen, alltså vissa av nyckelpersonerna i landets högsta politiska ledning, på tu man hand. Vad övriga givare får i utbyte är hemligt.

 Att över 30 miljoner av moderaternas valbudget kommer från hemliga givare skapar en ny situation. Väljarna har rätt att få klara besked om vilka ekonomiska intressen som ligger bakom.

I en statlig utredning föreslog professorn i statsvetenskap vid Örebro universitet, Gullan Gidlund, ett tak på 20 000 kronor, där alla bidrag från enskilda givare över denna summa skulle redovisas. Detta förslag motsätter sig Beatrice Ask igår. Min fråga blir då, varför?

Hemlighetsmakeriet kring de stora bidrag som olika borgerliga frontorganisationer som Timbro, Den nya välfärden, Institutet mot mutor, Skattebetalarnas förening och liknande gett till borgerlig opinionsbildning, vill alltså Ask fortsätta. Genom att i formell mening vara fristående stiftelser och föreningar har man ända sedan 1970-talet kunnat bedriva organiserad borgerlig opinionsbildning i massiv skala utan att behöva redovisa en krona offentligt. Detta är ett demokratiskt problem då jag anser att väljare har rätt till att se vilka bindningar ett parti har, vilka intressekonflikter som kan ligga bakom bidragsgivandet. Förväntar sig donatorerna något i gengäld och vilka ekonomiska intressen finns bakom donationerna?

Jag ska inte enbart kritisera den borgerliga sidan då Socialdemokraterna inte heller alltid varit speciellt oskyldiga gällande bidragsstöd. Dock anser jag att det är en avgrundskillnad mellan borgarnas hemlighetsmakeri och den någorlunda öppenhet som Socialdemokraterna och övriga arbetarrörelsen tillämpar i framförallt den facklig-politiska samverkan. Los samarbete med partiet är till och med institutionaliserat där LO har en ständig representant i såväl Partistyrelsen som i Verkställande Utskottet. Bidragen och samarbeten redovisas öppet, och det är bara att begära ut en budget för att se hur pengarna fördelas.

Varför motsätter sig moderaterna ovanstående lagförslag? Har man ingenting att dölja borde det heller inte vara något problem att öppet berätta hur man finansierar sin partipolitiska verksamhet, inte om det sätts en gräns på 20 000 kronor i alla fall. Inte med det argumentet som Beatrice Ask ger.

Om man jämför ovanstående problematik i Sverige och den öppenhet i USA som råder – vilket system är värst? Ett system där det öppet sker en sponsring och en lobbyverksamhet för att få igenom ett beslut eller ett system där hemlighetsmakeriet kring bidragen är stort och där en redovisning sker enbart utefter egen vilja?



Dagens citat: "Välkommen som hedersmedlem i KU-nördarna" - sagt av typ den coolaste och trevligaste socialdemokraten jag känner, nämligen Per. Jag vill bli som honom och jobba med konstitutionsfrågor för sossarna i KU dagarna i ända. Vi delar en gemensam kärlek för valsystemseffekter och att nörda ner oss i sådana ämnen som typ finansiella bidragssystem. 


Dagens bild: Jag och Per på partikongressen.
 

I samma ögonblick som utbildning blir en handelsvara hotas både individens bildningsperspektiv och samhällets möjlighet att påverka den sociala, kulturella och ekonomiska inriktningen på högre utbildning. Regeringen lägger i dagarna fram ett förslag om införande av studieavgifter för utomeuropeiska studenter som studerar i vid svenska universitet och högskolor.
Förslaget träder i kraft redan 2011 och innebär att dessa studenter tvingas betala en årlig avgift på cirka 70 000-80 000 kronor. Vi är mycket oroade över utvecklingen som leder till både minskat antal internationella studenter och i förlängningen också öppnar upp för studieavgifter även för svenska studenter. Under hösten har företrädare för landets universitet och högskolor kritiserat regeringens planer att införa ovanstående avgifter, där bland annat prorektorerna vid tre lärosäten; Lund, Göteborg och KTH tydligt kritiserat den kommande förändringen. Likaså har Sveriges nationella studentröst, SFS, markerat sitt missnöje med regeringens planer, innebärande att varken företrädare för högskolesektorn eller studenterna stödjer regeringen.

Den tydligaste konsekvensen om förslaget bli verklighet är ett kraftigt minskat antal av utomeuropeiska studenter. När Danmark år 2006 införde studieavgifter sjönk antalet direkt med 70 procent. Det finns alltså goda skäl att befara en liknande utveckling i vårt land. Minskningen i Danmark är förståelig. Varför ska en utomeuropeisk student välja att studera i ett land i norra utkanten av Europa som inte talar engelska eller annat världsspråk och dessutom har en relativt höga levnadsomkostnad om utbildningskvaliteten är likvärdig med andra länder? Det gråmulna vädret i Sverige, och framförallt Växjö, är inte heller något som lockar till sig de toppstudenter som regeringen säger sig vilja rekrytera genom införandet av avgifter. Vi är i stället övertygade om att internationella studenter höjer utbildningskvaliteten också för svenska studenter och att alla tjänar på det ett inflöde av duktiga studenter som tar med sig ett annat perspektiv in i undervisningen. Ökad internationalisering har länge varit ett mål för högskolesektorn och sett ur det perspektivet är denna reform kontraproduktiv.

Regeringen framhåller samtidigt reformen som en åtgärd där svenska skattebetalare ska avlastas från kostnaderna för utbildning, men syftet blir svårt att uppnå när de stipendiefonder Alliansen avser att införa för icke-europeiska studenter, kommer att tas från biståndsbudgeten, vilket medföra att de svenska skattebetalarna fortfarande kommer att betala för utbildningskostnaderna. Regeringen med Tobias Krantz i spetsen tar alltså med ena handen, för att ge med den andra och försöker vinna billiga väljarpoäng genom att hävda en besparing för oss skattebetalare, när den reella åtgärden ser annorlunda ut.

Den kvalitetshöjande åtgärd som också enligt regeringen skulle komma av införandet av avgifterna kan liknas vid åtgärden att döda en mygga med en atombomb. Den stora och besvärliga administration som varje universitet kommer att drabbas av genom att själva sköta prissättning för studenterna, kommer att kosta betydligt mer för de svenska skattebetalarna än vad universiteten inbringar på reformen. Därför kommer den satsning på kvalitet som regeringen hävdar skulle åstadkommas av de pengar som reformen skulle inbringa utebli eller rent av försämras då administrationen kommer att ta mycket resurser som de idag inte har.

Samtidigt som regeringen öppnar dörren för avgifter för utomeuropeiska studenter, öppnar man även upp för möjligheten att avgiftsbelägga alla studenter. Studentens plånbok eller kanske snarare föräldrarnas plånbok kommer i framtiden påverka möjligheten till högre studier. Detta kommer att medföra ökad social snedrekrytering och slutet för den breddade rekryteringen till högskolan där den begåvade men fattiga studenten, inte kommer att få lika chans som den med tjock plånbok att kunna vidareutbilda sig. Farhågorna är befogade. Alla europeiska länder som avgiftsbelagt utomeuropeiska studenter innan 2006 har sedan avgiftsbelagt samtliga studenter. Tyvärr kan det därmed inte anses orealistiskt att våra framtida barn kommer betala för sin högskoleutbildning.

Sara Fransson utbildningspolitiskt ansvarig i Socialdemokratiska studentförbundet
Johan Nyman ordförande i Demos Växjö socialdemokratiska studentklubb
Kajsa Borgnäs ordförande i socialdemokratiska Studentförbundet.

Jag läste just att Lego vill starta ett universitet i Billund, Danmark. Mysigt. Kanske kan vara motiverande för en fyraåring att veta?

Dagen har annars vikts åt politiken - kommunal, kristen socialdemokrati och nu senast den rödgrönas högskolepolitik vid en eventuell valvinst i september.

Nämndsmötet idag var en ytterst trevlig tillställning där härskarteknikerna avlöste varandra. För de som är intresserade kan antingen se kommunfullmäktigemötet som pågår just nu och där Komvuxutbildningen som debatterades flitigt under förmiddagen, är en het potatis eller läsa morgondagens Smålandsposten.

Därefter avsatte jag två timmar till att läsa på till tentan tillsammans med två vänner. Jag konstaterade att jag kan min kristendom och nu håller tummarna för att rätta frågor kommer, så kanske det kan gå vägen. Annars så får jag skratta mig igenom den och skriva ett motsvar på en ställd fråga: "Jag vägrar av religiösa skäl att svara på den här frågan och tänker istället att besvara den här frågan" :)

Telefonkonferenser är speciella. Jag är hörselskadad och har svårt att höra i vanliga fall. Att sitta och prata med åtta personer samtidigt i två timmar underlättar inte hörförståelsen precis. Hur som helst, Broderskaps ungdomsnätverk hade ledningsgruppsmöte och jag kan glädja folk (eller mig själv iaf) åt att KG Hammar kommer på vår nästa kurs. Eyyyy :) Boka in 1-3 juli så kan ni få följa med.

Nu ska jag fortsätta att läsa högskolelagen.

Dagens citat: "Oppositionen har fått kaffe. Det vill ju jag också ha" - Moderat i nämnden.

Dagens bild: Jag läste om hur dödsannonserna förändrats. Denna verkar dock vara mest traditionell

Kvantitativa metoder brukar skrämma statsvetenskapsstudenter på grundnivån. Kvantitativa metoder definieras av Nationalencyklopedin som "...ett samlingsbegrepp för de arbetssätt där forskaren systematiskt samlar in empiriska och kvantifierbara data, sammanfattar dessa i statistisk form samt analyserar utfallet med utgångspunkt i testbara hypoteser". Man analyserar helt enkelt siffror. Inte jätteskoj och ganska jobbigt om man, som jag, inte har någon direkt fallenhet för matematik.

Dock kan jag härmed deklarera min kärlek (det är ju ändå alla hjärtans dag) till denna metod för den säger så mycket om verkligheten. Visserligen går det alltid att bestrida forskningsresultat, men det säger ändå något om hur saker och ting faktiskt står till rent statistiskt. Och statistik gillar politiker har jag hört. 

Regressionsanalys är en metod för att skapa en ekvation som beskriver sambandet mellan två variabler, den oberoende och den beroende variabeln. Regressionsanalys innebär också att uppskatta värdet för den beroende variabeln genom att välja ett värde för den oberoende variabeln. Inom regressionsanalys skapas en regressionsekvation som beskriver sambandet mellan två variabler. En regressionsekvation kan ritas upp som en linje i ett diagram.

Den senaste i raden av intressanta regressionsanalyser är hämtad från Magnus Hagevis blogg där han undersöker Mona Sahlins partiledarskap i relation till Socialdemokraternas sjunkande väljarstöd. En linje säger så mycket

Dagens citat: "Bitterhet är också en känsla" - Jesper

Dagens foto är på mig och Gustavo